Sheryl Crow och Johnny Cash!

Två av mina favoriter, flera av dem faktiskt.

Sheryl Crows fantastiska låt Remdemption Day från skivan Sheryl Crow. Hennes fantastiska platta nr två i ordningen, den som min vapendragare och på vissa områden geniaktiga Robin Tinglöf trodde var en greatest hits samling för den var så bra. Gjord på den tiden när Sheryl Crow var Sheryl Crow. Det var hon bara en platta till.

Iaf, Redemption Day. Fantastiskt snirklig och man känner resan på vägen.

Sen spelar Johnny "den coolaste nånsin" Cash in den på sluttampen av sin resa.

HUR COOLT SOM HELST, borde det va. Om han gjort den för 10 år sen hade det varit det åxå.
Nu blir det verkligen bra, men inte mer.

Recept på "WOW va coolt det ska bli, jaha var det så det blev":

1 Bra artist nr 1

1 bra låt

1 bra artist nr2 död legend.
-------------------
Lyssna på Sheryls original
Lyssna på Johnnys version.

Jag hoppas den växer, för den har allt man kan önska sig.

Idag vaknade jag med Phantom Limb i min skalle

Inte illa att vakna till The shins, förutom att Wincing the night away är den platta jag gillar minst.

Nästan ogillar för att jag gillar de andra så mycket.

Gräsligt och...bra?

Jag vet inte vad jag tycker.

Jag kollade på Barca igår och kom då att tänka på den gräsliga Barcahymnen de alltid kör ut genom Camp Nous högtalarsystem vid varje hemmamatch.
Hur kan världens bästa och kanske proffsigaste lag ha en sån sunkig låt?
Nu är ju alla sånna låtar i hela världen och framför allt i Sveriga sjukt dåliga, men ändå.
Det är ju knappast så att de inte hade råd med en bra.
Det brukar alltid vända på sig lite i min mage när jag hör den, kanske för att jag skäms då Barca är mitt lag.
Men igår började jag undra om jag inte gillade den lite.
Kanske för att den är så kass.
Som animationerna i South Park, Calle Bildts näsa, eller Ola Salos avsaknad av självdistans.

(Om man tar bort distansen från självdistans, borde det inte heta själv då, själva motsatsen till självdistans?)

Är det kanske så musiken låter där nere?
Jag tror inte det.
Eller, det klart att den gör det.

Ralf Gyllenhammar diggar Michelangelo.

Jag är inget fan av körslaget (som jag nästan hakade på när tillfället kom), menjag kollade en stund ikväll.

Ralf Gyllenhammar var nämligen med!

Ralf är ju sångaren i coola mustasch och då måste jag ju kolla.

Det var väl sådär...

Kolla hellre in när han pratar om när han hörde Michelangelo på melodifestivalen när han var liten kille. Skön snubbe på ett skönt klipp.

Klicka på Ralfs näsa så kommer du till klippet.

Meadowland är det

Det första jag jag skriver om borde vara det första alla skriver om, nämligen världens bästa band Meadowland.
Nu kanske du tror att jag har nån slags anknytning till Meadowland och därför tycker så.
Det kanske jag har, men sanningen är att låtar som Sway och kommande Buttercups är bland det bästa som streamats nånsin!

Du lyssnar inte på mig längre

Det var var jag hörde samtidigt som jag skrev in namnet på min blogg.
Men detta är ingen blogg om känslor och relationer.
Detta är en blogg om att lyssna på musik.

Snart börjar det!